EN GAMMAL JULVISA

Nedtecknad efter min mor, Jennie Fornander, född 29/2 1896, död 29/8 1985. Hon hade lärt sig den som barn, omkring 1905 i Klockrike i Östergötland. Enligt vad hon berättat för mej, hade hon läst den i den tidning, som familjen hade: Aftonbladets halvveckoupplaga. Hon sjöng den på en melodivariant av Jänta o ja.. Vem man än frågade, så hade ingen hört eller läst den. Mina efterforskningar har inte gett något resultat. För Svenskt Visarkiv var den okänd. Christina Mattsson, då chef för , och ej arkivet daterar den till sent 1800- tal, eftersom julgranen är omnämnd och ej varit aktuell tidigare. Möjligen var den skriven av en lokal bygdepoet. Eller också är det Mor Jennie själv som omedvetet givit texten en östgötsk dialektvariant, vilket kommer till klart uttryck i den inspelning jag gjorde med henne några år före hennes död.

Snart ä de jul

Å dä ska bli kul

Å lätta på vardagssläpet e smul.

Fast fattig å arm

En känner sej varm

Om hjärtat när julen stundar.

Visst ä dä ett stök på land som i stan

Båd vecker å dar för dopparedan.

Men tanken på lutfisk, julgröt å gran

Gör arbetet lätt å lustit.

Ja dammar å snor

Ja skurar å gnor

Båd förmak å sal å kökslänga stor.

Å härliger mat

Dä rågas på fat

Dä slaktas å bryggs å bakas.

Å sen kommer julehögtiden säll,

Mä klappar å ljus den signade kväll.

Å julottefärd! Ja, då kan en fälle

Sjunga en stump för mindre.

Min Anders ä rar,

Åt honom ja har

På kvälla sytt varma vantar ett par.

Å om ja får rå

Ska Morsgumma få

Ett förklä å Far e pipa.

Åt småpysa köpte ja häromdan

Små änglar å guld te hänga i gran,

Åt Elsa en gris utå marsipan,

Åt Matmor en brosch mä pärler.

Ja, rolit dä ä

Båd få å te ge

Om annars en ä båd elak å le.

När julen går in,

Dä värmer ens sinn,

Dä gör en så go å glaer.

Välkommen alltså, du signade tid,

Och dämpa all världens oro och strid.

Och sänk över slott och koja din frid,

Som alltid du brukar göra.

God Jul och Gott Nytt År