Barndomsminnen
nedtecknade av Jenny Fornander omkring år 1980.

Skottåret 1896, den 29 februari, föddes ett flickebarn i den lilla röda stugan, som låg där Kyrkogatan i Klockrike församling tog sin början. Den gick under namnet Grindstugan.Flickan, som i dopet fick namnet Jenny Maria var tredje barnet till de unga makarna Joel och Hilma Fornander, född Johansson från Älvestads församling.
De två pojkar som fanns förut hette Karl Vilhelm, född 1891, och Alf Israel, född 1893.
Familjen hade år 1895 förvärvat den röda stugan med tillhörande trädgård, jordkällare under tegeltak, ladugård och ett stycke jord, för vilken fick göras vissa dagsverken vid Täcktö Frälsegård. Köpesumman var 400 riksdaler.
Stugan inrymde ett stort rum, kallat " stuva " , samt ett litet kök med öppen eldstad med murad bakugn, som eldades i regel en gång i veckan vid brödbak. Efter några år inköpte Far en järnspisel Norrahammar. Då fick den gamla brandringen avsked. Kaffekokaren och de två kopparpannorna miste sina ben. En ny järngryta, som passade till järnspiseln måste anskaffas.

Far var snickare och hade fullt jobb på de olika gårdarna eller hos brodern Edvard, som var byggmästare.
I det lilla köket, där endast en vedlår, ett bord och två stolar jämte ett gulmålat skåp hade plats, var det sällan vi barn kunde få sitta och äta. Allt eftersom barnaskaran växte var det en omöjlighet utan att äta i skift. Inne i
" stuvan " åts aldrig annat än någon gång på julen. Där var förresten fullt ändå med en skänk, en byrå, soffa, två gustavianska sängar och vaggan. Ofta om vintrarna hade Mor vävstolen inne. Symaskinen måste ju också ha sin plats, samt det runda bordet, som oftast fick ha sina klaffar nedfällda. Fastän det var trångt om utrymme var sämjan god. Vi barn måste ju ligga två och tre i varje bädd. Ville någon vända sig löd ordern : Foga dej.
På vinterkvällarna, när vi inte längre kunde vara ute och leka, tog Mor soffbrädan och lade den mot ett par stolar framför brasan.Där fick vi snickra, kreta och tälja bäst vi ville, medan hon var ute och skötte om de husdjur vi hade.För det mesta var det en ko, några höns och en gris.

Till åkerjorden hörde mulbete för kon sommartid. Vilket betydde att kon fick släppas på bete i Täcktö oxhage i sällskap med en del andra torparkor. Det blev för Mor att gå den cirka 2 km långa vägen (Kyrkgatan ) för att mjölka morron och kväll. På äldre dar har jag förstått, att det för Mor kunde vara en skön avkoppling. För mej var det däremot inte så nöjsamt. När jag blev så gammal så jag kunde passa mina yngre syskon, blev jag alltid purrad ved sexsnåret på morron för att lägga mej vid den lille minste, så att den höll sig lugn tills Mor kom hem.Oftast så blötte de ner oss båda - det fanns inte plast eller cellstoff då. Det var inte säkert att jag hade något torrt att sätta på. Nåja, tiden gick...

Vi bodde närmaste granne med Fattighuset. Då gjorde det verkligen skäl för namnet. Där hade jag många vänner, som pratade med mej. Därför smet jag iväg dit så ofta jag kunde och fick snubbor av Mor. Där bodde ett gammalt par som hette Sandström. Mannen var blind. De var så förnöjsamma trots sin belägenhet. Mor Stava brukade gå i hjälpe hos grannarna ibland. En söndag hade hon lovat vara barnvakt åt min syster Lisa, som var väl vid pass inemot årsgammal. Mor hade tänkt gå hem till Mormor, som bodde i Älvestad Ljungsgård.

Jag hade flera gånger tidigare bett att få gå till kyrkan. Far var jämte sitt yrke som snickare även ringkarl i Klockrike kyrka. Det krävdes 3 man för att ringa manuellt där. En envis unge, som jag var hade jag tjatat på Far att få gå med honom. Det var ju en omöjlighet för honom att ha mig med. Den söndagen tog jag saken i egna händer. Det var överenskommet att jag skulle buda Mor Stava när Mor blev färdig att gå. Efter åtskilligt murrande så säger jag : " Nu går jag ." - " Ja, gå ! " svarar Mor, " för jag är strax klar. " I akt och mening att jag skulle gå till Mor Stava. Jag gick i stället raka vägen till kyrkan.

Förmodligen stod lilla svarta grinden-vägen från vårt håll - på glänt, för den hade jag inte förmått öppna annars.
Vidare stod dörren till sakristian öppen, förmodligen för att släppa in frisk luft och värme. Några kyrkobesökare brukade ju inte gå in den vägen. Alla dörrar stod öppna för mig ända tills jag kom till kyrkbänken. Men där satt farbror Hjalmars svärmor i en bänk. Hon kände säkert igen mej, öppnade bänkdörren och jag slog mig ner hos henne. Hon hade en storrutig schal över axlarna, som det var skönt att luta sig emot. Jag har ej minne av vare sig präst eller andra kyrkobesökare. Men jag hade så mycket annat vackert att se.......
Mor blev naturligtvis orolig, när varken Mor Stava eller Maja ( som jag kallades då ) hördes av. Började leta båd´ här och där. Till slut slog henne en tanke : Månne hon har gått till kyrkan. Vid förfrågan hos kyrkvaktmästaren kom svaret : " Ho sitter inne i körka ! " Hur jag hämtades hem har jag inget minne av. Troligen var ej gudstjänsten påbörjad.

På södra långskeppet i Klockrike kyrka fanns en dörr, som aldrig användes vad jag vet. På trappan i den dörrnischen eller portalen, satt jag mången solig sommarsöndag med huvudet lutat mot väggen och njöt av den vackra musiken och sången, medan gudstjänsten pågick. Där fick jag sitta i fred.

Jag har hört många kyrkklockor ringa under årens lopp. Men inga med så vacker klang som i min barndoms kyrka ! De tre ringkarlarna kunde sin sak, och rytmen var så väl inövad.

När far många tiotal år senare, en söndag vikarierade i Sya kyrka säger en gammal dam : " I dag har Fornander ringt i kyrkan. " På fråga hur hon kunde veta det, som satt hemma i stugan, svarade hon : " Det hörde jag på klangen."

I Klockrike hade min Far konfirmerats och min Farmor flera gånger på året gått till skrift, som det hette förr.
Jag minns att hon bad Far anmäla sig, som det måste göras på den tiden. Farbror Oskar fick då skjutsa henne med häst och trilla, för hon orkade inte gå så långt. Samtidigt fick vi kärt besök en stund före gudstjänsten.

Minnet av min Farmor är värt ett särskilt kapitel. Hon hörde nog till " de stilla i landet ". Och ändå uträttade hon och betydde så mycket för de sina. Farfar var död flera år innan jag föddes. Han var änkeman med två pojkar,
när Farmor förenades med honom, troligen från Fornåsa, därav namnet.
Farmor var född Lövgren. Farfar hade i sin ungdom velat bli lärare. Det var nog svårare på den tiden för fattiga barn att nå sina drömmars mål.
Musiken hade han väl i blodet, eftersom han, enligt Far, fått vikariera vid orgeln i Klockrike kyrka. I den familjen föddes 13 barn. Farfar var då anställd som skogvaktare vid Bobergs häradsallmänning. Stugan de bodde i finns i oförändrat skick kvar än idag.

Den sistfödde i den barnaskaran dog vid späd ålder. Men alla de andra tolv, eller rättare sagt fjorton , upplevde vuxen ålder och blev duktiga yrkesarbetare.

Far hade en mycket svår lärarinna, vilket gjorde att hans skoldagar väl ej blev några ljuspunkter i den fattiga tillvaron. Till råga på allt så fick Far henne till granne i den röda stugan, och hans äldsta pojkar blev hennes elever.

Våra närmaste grannar, när vi bodde i den röda stugan, var som redan nämnts fattighuset samt på andra sidan gatan en villa med stor, vacker trädgård. Där bodde f.d. barnmorskan, gift med en ambulerande köpman med öknamnet " Morsken ". ( Hon tjänstgjorde när jag föddes enligt Mor, och jag hade lite extra tumme med henne ).
Vidare låg där Småskolan, som inrymde ej blott lärosal, utan även bostad för lärarinnan på övre våningen, samt bostad för barnmorskan och komunalrum bredvid skolsalen. Kyrkstallarna och sockenmagasinet samsades med vedbodar och dass för både skola och fattighus. Mellan ringmuren runt kyrkan och stugorna fanns ett grustag, där vi barn hade många roliga stunder. Där bredvid var en rätt brant backe, som löpte från lilla svarta grinden i muren, rakt ner till fattighuset. Det var en kälkbacke som hette duga, vintertid.

Vid norra gaveln på vår lilla stuga var vidbyggd en vedbod, som såg ut som en skäppa. Där hade Far sin hyvelbänk och redskap. Där fanns också ett gammalt skåp, med blommor målade på dörrarna. Det köpte en svåger till Far för 25 öre. Skåpet lär än finnas i behåll, renoverat, hos ättlingarna.

Som barn fick vi så snart vi kunde hjälpa till med varjehanda. För min del var det ju mest att passa småsyskon.
Men ibland kom gamle kantor Peterson ned och bad få låna mig en stund för något bud eller ärende, som de ville ha uträttat. Stor var min glädje då. Alltid fick jag en extra slant eller något gott. ( Den gamla tennkannan på mitt skåp, inköpt för en ringa penning på auktion efter dem, är ett kärt minne för mig. )

Sångerskan Sigrid Arnoldsson skulle en gång ha en konsert i Klockrike kyrka. Jag blev då lejd att springa omkring med affischer, vilket gav mig en fribiljett. Men jag förstod ej att uppskatta hennes prestation då, mera hennes vackra klänning än sången.

Jag lärde mig läsa innan jag började skolan, vilket skedde på så sätt, att när min morbror Alf, som var 3 år äldre, började skolan, fick Mor sätta till mycket tid att hjälpa honom, för han hade lite svårt för sig. Då var intresserad åhörare till Alfs stora förargelse, och ville vara med. Både Karl och Alf hade ju samma svåra lärarinna som Far hade haft. Kalle gick det bra för, inte så för Alf.

Mor hade en Moster och Farbror, alltså dubbelsläkt, som ägde en gård i Hackeryd i Västerlösa. De sålde gården år 1904 eller 1905 och emigrerade till Amerika med sina fem pojkar. När de reste kunde de väl inte ta med så mycket. Mor fick mycket kläder efter pojkarna, hemvävda präktiga saker. Mors glädje var ju stor, inte så Alfs, som fick en skolrock som var i största laget, men som han snart skulle växa i. På barns vis så retades kamraterna med honom för detta, vilket inte bidrog till att göra hans skoldag ljusare. En morgon stod han i farstun och grät, när han skulle ta på rocken. Mor uppmanade honom då att torka tårarna och gå, för de ställer snart upp. Vi kunde från vårt fönster se, när eleverna ställde upp framför skoltrappan. " Tårarna de kommer ändå, " var Alfs ledsna svar. Ja, det var inte så lätt. Alf var kanske lite trögtänkt. Fick han bara lite tid på sig, var han mycket duktig.

Kalle var kvick i vändningarna och hittade gärna på hyss, vilket gjorde att han fick skulden för alla bustricks, även om han inte hade någon del i det. Redan när Kalle gick och läste för prästen fick han ta en drängplats.
Detsamma hände Alf, när han blev så gammal. Det var hos släktingar, men därför ingen lätt plats.

Näst efter Lisa, eller Katarina Elisabet, som hon egentligen hette, kom John. När det blev på tiden att han skulle anlända, var Faster Emilia och Farbror David i Skepphuset vidtalade, att ta hand om Lisa och mej ett tag. Kalle, som var 11 år då, fick ta vår klumpiga dragvagn och sätta Lisa i. Jag fick traska efter och gå bredvid. Vi tog vägen över allmänningen, förbi Farmors, Agneshög, Krysshemmet till Brunneby. Hur Kalle kunde hitta vägen till Brunnkärr och Skepphuset är för mig en gåta än i dag. Jag tror inte han hade gått vägen någon gång förut. Alltnog, där fick vi flickor stanna i cirka 14 da´r och längtade hem så. Inte hade vi så katigt med kosthållet hemma, men här var det mer än påvert. En dag vispade faster Emilia till en pannkakssmet och satte in i ugnen. Jag gladdes storligen vid tanken på det blivande kalaset. Men när pannkakan lyste med sin frånvaro, kunde jag inte hålla mej utan att fråga. Nej, då. Pannkakan var inte för oss. Den skulle farbror David ha till matsäck när han gick i Kungs-Norrby dagsverke.

Äntligen randades den söndagen, då Far kom på cykel för att hämta oss. Än i dag kan jag se, hur Lisa klamrade sig fast vid Fars ben, rädd att inte få komma med.

John föddes den 25 maj 1902. Stor var glädjen, när vi fick traska hemåt. Lisa fick sitta på cykelstången, Far och jag gick bredvid. Ställningarna på cyklarna kom senare.

Under flera somrar deltog Lisa och jag i ett lag, som rensade ogräs i betlanden på de större gårdarna. En granne, som hette Jansson, var vår ledare. Klockan 6 varje morgon, när det klämtade i kyrkan, stod vi redo vid muren med våra matsäckskorgar för att gå till den gård, som stod på tur. Tororp hade flera gårdar, Täcktö, Berga, Tjärorp, Hanorp. Det var mest den gula åkersenapen, som växte hög, som skulle hållas efter.Vi gick alltid barfota. Förtjänsten var 60 öre per dag. Det blev storkovan i våra ögon.Törsten var ju alltid svår. Men om man var lycklig nog att kunna förvärva en burk Tomtebrus för 25 öre, kände man sig salig. Tomtebrus var ett pulver, som om man tog några frön av i en mugg vatten, blev en härlig läskedryck. Hade sen Mor lagt pannkaka och krusbärsmos i korgen, ja, då var livet härligt att leva.

Dagsverket pågick till klockan 6 på kvällen. När hösten närmade sig, var det tid för potatisplockning. Vi var på en gård, där vi fick plocka på spann. Det betydde, att när vi plockat en halvtunna potatis, fick vi som ersättning en kappe potatis. Det var arvodet, jämte middag på gården. Middagen bestod alltid av skinnpotatis, spickesill, krösamos utrört i lite gräddblandning samt bröd med skummjölk. Brödfatet länsades alltid, sillen gjordes ej stor skada på. Vi lagade, så att vi fick med en brödbit till åkern. Om vi sen hade några korvören med, så salade vi, och en fick sticka iväg till Lugnet, handelsboden, och inköpa 1 hekto margarin. Sen breddes tumsmörgås, som tärdes med god aptit.

Den potatis vi fick i ersättning var ett gott tillskott i vårt hushåll.Våra åkerlappar var ej så stora, ej heller så lämpliga som potatisjord. Ett år blev det sjukdom på vår potatis, så den gav dåligt. Det året hade Far arbetat hos patron Karlsson i Hanorp. Som arvode begärde han få rågmjöl, som var en begärlig vara i vårt hus, med en ständigt växande barnaskara och många munnar att mätta. Det blev avtalat, att vi barn skulle passa på en middagstimme att hämta detta mjöl. Kalle, Alf och jag drog iväg med den klumpiga dragvagnen. Vad jag hade med att göra, förstår jag ej. Möjligen fick jag åka med dit. Hem var det ju omöjligt, och det var ej så nära. När vi stod utanför kökstrappan och väntade, kommer en av jungfrurna ut med en stor gryta potatis, ställer den strax intill där vi stod. Lyfter locket åt sidan, så att potatisen skulle ryka av. Det blev för mycket för mej. Jag sa åt bröderna: " Jag går in och ber att få ett potatis. " - " Det gör du inte för då får du stryk, " blev deras svar. Jag vågade inte trotsa dem, utan gick bakom en buske och grät.
När vi kom hem och berättade detta, gick Mor ett ärende ut till fattighuset. Efter en stund kom hon hem med tre nötstora potatisar - dem fick jag.

Julen motsåg vi alltid med stora förväntningar, trots vår fattigdom. I god tid gick vi till skogen för att se ut en gran, som kanske sedan blev huggen
innan vi kom. ( Här är en länk till Jennys julvisa från 1905 )

De julgåvor vi barn fick från vår Mormor i Älvestad var ju något att se fram emot. Efter Morfars död 1891 hade Mormor arrendator på gården. Till arrendet hörde vissa liter mjölk per dag. Dessa tog mormor och sparade och gjorde små ostar till vart och ett av barnbarnen. Därjämte bakade hon, så att vi fick var sin lilla limpa, en siktekaka, en sötbrödskuse i form av en kringla, oxe eller gris. Dessa julhögar kom alltid i god tid före jul. Denna julhög fick vi ta hand om själva. Inget gick upp mot detta i smaken.

Året 1904 var mormor dålig, dog och begravdes dagen före julafton. Då hade Mors äldsta syster Britta, gift Lindmark, övertagit gården. När Mor höll på och bakade jullimporna i den röda stugan det året, kom Hildur, största flickan och berättade att Mormor fått sluta. Jag fick då ta på ytterkläder och gå med henne till Borensberg och moster Jenny för att förmedla budskapet. Vi låg över natt där.Sedan var det för Hildur att gå den långa vägen tillbaka till Älvestad. Det fanns ingen telefon då. ( Så underligt ! Just nu ringde telefonen. Det var Hildur, 86 år fyllda, numera boende på Hemmet Vileborg i Fornåsa. Fick just tillfälle att fråga henne om hon kom ihåg vår gemensamma färd till Borensberg. Jo, då : Det var 1904, dagarna före jul........)

Julklapparna annars fick bli enkla, billiga saker : en penna, en näsduk eller en griffel, som då kostade 1 öre. Så var det alltid en viss högtidlig stämning juldagsmorron antingen vi kom med i julottan eller ej. Fanns det möjlighet, så ville vi barn med, men inte till första tjänsten, sade Far. Det skulle bli för långsamt, trodde han. Det var alltid ottesång först, och högmässa omedelbart efter. Men det skulle ringas emellan.

Vi bodde, som jag nämnt, nära kyrkstallarna. När därför anhöriga och vänner, som besökte ottan, ville ha sina fårskinnsfällar i värmen, slängdes de in till oss. Så vi kunde ha fullt med filtar och fällar kring golvet då. För Mor var det ju aldrig tänkbart att få gå i ottan. Hon hade ju djur och barn att ta hand om. Och så skulle ju kyrkfolket ha någon förplägnad i någon form. Ingen fick gå ut med julen. Ofta var det bara en sup och en ostbit.

Förmodligen tuppade jag av efter den tidiga ottan och sov en god del av dagen, tills det blev mörkt igen. Det blev en stor besvikelse för mig, när jag kom underfund med att det blev ljust även juldagen. Jag älskade att se ljusen brinna. I ingen stuga sken granen så vackert som i vår.

Pojkarnas vinterarbete det var ju att såga och hugga den ved, som gick åt. Var det barvinter fick vi gå i skogen och samla kottar att elda med. Ett öre var belöningen för en tunnsäck full.

Åren gick. Sommaren 1906 fick jag difteri. Det var ju en smittosam sjukdom. Var jag fick den ifrån visste ingen, och inget mer fall i Klockrike blev det då. I Brunneby fanns det 4 patienter. De blev jämte en sjuksyster isolerade i en gammal knektstuga ovanför Kungs - Norrby. Dit fick Far skjutsa mig. Stugan låg vackert vid en bäck mitt i skogen. Den hade bara ett stort rum och ett litet kök, med öppen spis i båda. I rummet fick vi ligga säng vid säng, Syster Olivia och patienterna. Den äldsta av dem, i 20 - års - åldern, fick liksom stå för matlagningen. Maten fick vi gå ner till Kungs - Norrby gård och hämta. Mötte vi någon på vägen, så måste vi över diket, medan de gick förbi. Värre än om vi varit pestsmittade. Vi hade att gå en väg nära sjön, jag var så rädd att vi skulle möta någon där. För vart skulle vi tagit vägen ? Det var ju sommar och hyggligt väder, så vi hade inte ledsamt. Men så en dag kom svar på prover, att de som varit före mej var fria. De skrålade och sjöng. Jag tjöt.

Så blev syster Liven och jag ensamma på Eken. Det blev långsamma dagar. Jag förstår att det inte var roligare för henne att sitta där ensam med en jäntunge. Om jag ändå haft tillgång till någon slags lektyr.

Nere vid sjön låg en stor ekestubbe kullvräkt. Där brukade jag sitta, då Syster var ute på förrättningar, ibland hela dagen. Där såg jag folk, men behövde inte springa undan för dem. Smörgås att äta under hennes bortovaro lagade hon i ordning. Men jag fick inte elda och koka kaffe eller så.

Turligt nog var det en varm sommar, så jag hölls för det mesta utomhus. En dag när Syster kom hem, hade hon köpt ett dockhuvud av porslin åt mej. Jag fick då sätta igång att sy dockkläder. Jag hade aldrig tidigare ägt någon docka eller leksaker. Jag hade ju småsyskon att ta hand om.....
Efter cirka 14 dagar slog befrielsens timme också för oss. Det var den tiden då plommonen var mogna, då jag kom hem. Jag hämtades av handlaren Holmbergs son Ture från Berga i en Tidaholmskärra så hög. Mina fötter nådde ju ej ner. Jag var livrädd att ramla ur. Men allt gick väl, men än kan jag känna hur rädd jag var att sitta så högt uppflugen, med en frisk springare i skaklarna.

När jag började skolan hade den gamla Johanna Karlsson, den som Far och bröderna hade till lärarinna, slutat sin tjänst, men levde kvar tills hon fyllt 95 år. Min lärarinna, Ester Gustavsson, var ung och rar och mycket duktig, som de flesta såg upp till.

På äldre dagar träffade jag en skolkamrat, en Maja Ericsson, för vars skull jag fick lov kallas Jenny. Hon berättade hur svår hon tyckte vår Ester var. Maja hade svårt med räkning och därför ville hon jag skulle hjälpa henne. Vi satt på dass och räknade. Då bar det sig att vår lärarinna gjorde detsamma. Där var lyhört genom väggarna. När vi kom ut, fick Maja snubbor med motiveringen att Jenny får inte lära Maja räkna, " det ska jag göra. " Den tillrättavisningen satt kvar som en tagg hos Maja. Jag hade glömt den för länge sén.

En annan skolkamrat jag har i gott minne hette Amelia. Hon var så blyg, stackars tös, tordes knappt titta upp och stod helst i ett hörn. Då kom vår fröken ibland och bad mig springa med Amelia. Mej var hon inte rädd för. Vi tog varann i hand, gick upp till lilla svarta grinden och sprang sen backen ner, om och om igen. Så hon tinade upp och vi vart tiktigt goda vänner. Hon var från ett mycket fattigt hem på Valstadskogen med många syskon. Jag blev ombedd följa henne hem en gång hon blivit dålig. Det fanns ju ej vanlig väg, utan en stig utmed skogskanten.

Sedan jag gått ut småskolan, fortsatte jag i storskolan, som det hette då. Jag gick för kantor Robert Thörn. Vi skulle under de åren ha en utflykt en dag. Vi fick order att ta med matsäck. Jag hade ju alltjämt sprungit hem på matrasten. Vi fick samlas vid skolan i vanlig tid, ställa upp på led med svenska flaggan i täten. Under sången: Vänster, höger, vänster, höger, öka inte takten etc, Nu går det bra, Nu går det bra, Så ska det gå till Malmö stá...... tågade vi till en skog, kallad Tröstorpsplotten, som var kalhuggen. Där möttes vi av några skogsvårdskarlar, som tog kommandot, delade ut spadar och hackor jämte fröpåsar. Så delades vi upp rutvis. De med hackor fick lossa en liten torva. Den som hade fröna fick släppa dit några i hålet, så ner med torvan. Så höll vi på tills eftermiddagen. Då fick vi marschera ner till Valstad gård. Där på gårdsplanen var framdukat smörgås och mjölk. Kunde inte bonden där, som vi planterat åt, åkt upp till skogen med förplägnaden ? Nu fick ju en del av barnen miltals att gå innan de kom hem till sitt. Vår lärare fick stanna kvar på mat. Det blev varken sång eller takt på hemfärden. Jag glömmer aldrig, hur trötta vi var. Det var den enda skolresa jag upplevt under min skoltid.

En annan högtidsdag, som jag och de mina alltid gladdes åt - om det var bra bärår - var när vi fick åka till Moster Jenny i Borensberg på bärkalas. Där växte 4 - 5 stora bigarråträd på den steniga backen. Vi åt och åt, mer än vi mådde väl av. Karlarna plockade med sig i en pyts, gick ut i hagen och satte sig att äta. Då hände ett intermezzo med småpojkarna Jonne och Henrik, cirka 3 och 5 1/2 år gamla. De följdes åt till dasset, som låg en bit ut i hagen. Henrik blev klar först - eller om han bara var med som sällskap. När han går ut lägger han den stora haspeln på dörren, och går att söka upp de andra barnen. Där satt John som fågel i bur. Mor saknade honom inte, för hon trodde han var med karlarna. När de återkom var mors första fråga : " Var har ni pojken ? " Nej, han hade inte varit med dem. Då först klämde Henrik fram var han fanns. Då hade ju flera timmar förflutit. Stackars Jonne ! Han var ju alldeles förgråten, när han äntligen slapp ut. Han hade skrikit och ropat, men ingen hade hört honom. Dasset låg ju också lite avlägset.

Vår stuga var liten men trädgården var så mycket större. Där fanns 12 stycken asplar, med olika slags fruktsorter, 1 päronträd, flera plommon - och klarbärsträd samt en rad krusbärsbuskar. När hösten kom, var det Mors släktingar, som stod i tur att få komma en söndag och få del av frukten. Vid Ljungsgården var det dåligt med den varan, hur det nu kom sig.

Mor torkade mycket frukt, så vi hade till vinterförråd. Vi hade flera aplar med fina Grå Gyllen, som höll sig friska långt fram till jul. Ett gott tillskott, när det inte var gott om sovel.

Åren gick. 1905 i januari föddes Henrik. Jag minns inte riktigt om det var den vintern difteri gick. Far och Alf blev sjuka. Då var det ordnat med isolering i Berga skola. Det var rätt många patienter. Sköterskan var ryssfödd och hette Ulla Warmsdorff. Hon var i vår stuga och skulle smittrena. Tog ingen hänsyn till var vi barn och Mor skulle vara. Jag och de två minsta blev inhysta i en kall brygghuskammare hos en granne. Där fanns kakelugn att elda i. Så var det en gammal soffa med halm i och ett gammalt täcke. Stackars Mor fick ta sin tillflykt till fattigstuva då och då för att få lite varmt i sig. I stugan stod vätskan hon skulle smittrena med högt upp på möblerna och lämnade märken, som aldrig gick bort. Mattorna på golvet var genomdränkta. Det var inte lätt att få dem torra i snö och kyla. Det var ju mer än underligt att vi klarade oss igenom den persen.

Undra på att Mors tankar på en flyttning från Klockrike kom allt oftare. De hade väl sina trevare ute, men det var inget som passade. Men en dag blev jag skickad till Mina Lind i Nystugan efter en stärkkrage till Far. För att inte solka ner den, fick jag en bit av en tidning till omslag. När jag kom hem, synade Mor papperslappen och fann där en annons om ett ställe i Sya, som skulle säljas på auktion dagen efter. Nu var goda råd dyra. Far kom ju hem på kvällen och blev genast insatt i situationen. Ja, Far gjorde sig redo, tog med värdepapper o.s.v., i händelse av affär.

Det var Hydingsberg i Sya, som utbjöds till salu. Far fann huset bra, men blev betänksam, när det inte fanns någon jord till. Då säger en av säljarna : " Ni får köpa hur mycket jord ni vill här nedanför. " - " Det var bra, " sa Far, " då ska jag gå och tala med jordägaren." - " Det behövs inte. Vi är släkt, så jag vet hur det är. "

Köpet kom till stånd. 1.700 kostade huset - billigt. Tillträde på hösten. En av de första dagarna i oktober 1907 skedde uppbrottet från vår lilla stuga i Klockrike.

Vi barn purrades tidigt på morgonen för att hinna ur sängarna, innan flyttkarlarna kom. Det var morbror Lindmark med 1 par hästar och en höskrinda, morbror Mats i Tegneby med samma utrustning och Emil Andersson i Berga Lillgård likadant. Emil var befryndad med Far genom brodern David, gift med Emils syster, Emilia i Skepphuset.

Mor måste ju först och främst se till att vår kossa blev mjölkad och ordentligt utfordrad inför den långa färden.Alf var sommardräng hos Emil A. det året. Han hade slutat läsningen för prästen då. Det kom på hans lott att bli kossans följeslagare. Mor och vi barn skjutsades av farbror Oskar, som hade häst och vagn med två sidsäten bak. Mor måste ju ansa och mata Gunnar till det sista. Han var bara några månader gammal. Då gick hon i sina träskor. När hon skulle ta på sig sina kängor, var de försvunna. En av karlarna hade stoppat dem i en skäppa och satt på sitt åk. Turligt nog hade de inte hunnit iväg, utan hon fick rätt på sina kängor. I dagens läge hade det inget betytt, men då hade det varit en skam att resa så långt med trätofflor på fötterna.

Avresan gick ju bra. Vädret var höstlikt men soligt. Jag hade bara en liten kort kappa, sydd av ett par gamla byxor, gåva av Amerikafararna. Faster Hilma hade sytt den, med blanka knappar. Oj, vad jag var stolt över den kappan ! Mor hade vävt och sytt varma ylleklänningar åt Lisa och mej, så frös gjorde vi inte.

Vår katta hade en unge, som vi ville ha med. Mamman fanns inte inne, när vi skulle fara, så vi tog ungen i en låda. Far skulle ta kattan i en korg på cykeln, när hon kom fram. Men det gick inte alls. När inte ungen fanns, så gick inte kattan med på att bli fångad i en korg. Vår efterträdare fick ta hand om henne. När vi kom en bit på väg, började kattungen pipa och gnälla. Henrik, född 1905, hade medömkan med den och började instämma i gnället : " Silvergrå gråter, Silvergrå gråter........ " . Då ryter farbror Oskar : " Om inte du är tyst, så kastar ja´ å´ både dej och Silvergrå. " Henrik blev tyst, men tårarna rann, och Silvergrå fortsatte att pipa. Hon kände sig väl både hungrig och ensam. Silvergrå fann sig till rätta så småningom, och blev en trofast vän för oss barn, följde oss troget i hälarna vart vi gick.

För oss som fick åka gick det väl an. Men stackars Alf, som fick gå med kossan ! När vi närmade oss Normlösa och inte sett en skymt av vare sig ko eller pojke, började Mor bli orolig för dem. Undra på det. Men när vi kom fram till Myra skymtade vi dem. Kossan ville inte gå. Alf fick slita och dra i grimman. När vi kom ifatt dem, började Mor prata med kossan. Oj, vilken fart det blev på henne ! Då vi åkt om dem, försökte hon hänga med i takten.Svansen gick som en pendel. När kossan varsnade, att Mor var med och före, var det inte så svårt att få henne med sen. Nog är djur kloka !

När vi äntligen kom fram och passerade bykällan - pumpen vid Västergården - stod ett lag bykgummor där och klappade kläder, så vi blev vederbörligen beskådade. Ja, nog var de nyfikna, men vi inte mindre. Det fanns så mycket att undersöka på det nya stället på tre rum och kök, källare under stugan, bodar och ladugård. Dessutom en hel del fruktträd, som ännu ej skördats. På gårdsplanen stod en stor ask med en syrenberså under. De andra löpte ju runt, jag måste ta hand om Henrik, så att Mor kunde ordna med maten åt karlarna. De skulle ju återvända hem till sitt. Alf hade väl behövt få stanna hemma några dagar. Men nej, han måste med Emil tillbaka till sin drängtjänst. Det var ingen lätt plats han hade.

Far hade också en del arbeten kvar i Klockrike, så han cyklade tillbaka dit om några dagar. Mor hade händerna fulla med arbete.

Det stod inte på förrän vi fick besök av vår närmaste granne, nämndeman Pettersson i Sörgården. Han var både nyfiken och kaffesugen. Han var av sin gumma förbjuden att snusa, men hade en dosa i lönndom. Så kom han och bad oss barn att kila till handelsboden och köpa för 5 öre snus. Ibland när han kom i berättartagen, kunde han sitta i timmar och berätta spökhistorier, så vi barn blev mörkrädda. Hösten och vintern stundade och allting var okänt.

Mor Augusta i Gatan var en annan granne, som gav oss trygghetskänsla i stället. När hon gick förbi en dag och fick se oss barn, säger hon : " Våra barn, de går i söndagsskolan. Vill ni gå med, så var färdiga klockan halv tio på söndag, så får ni sällskap. " Vi var mycket glada och tacksamma för det. Den söndagsskolan ledde telefonisten Anna Pettersson och Erik Linder från Spångsholm. Den hölls på Almgrens kontor i Sya.
Telefonstationen, som var inrymd i samma hus, hade söndagsstängt mellan klockan 10 - 1. Då höll de båda söndagsskola. Vi var väl cirka 20 - 25 elever.

Lisa och jag fick ju också börja den vanliga skolan. Lärarinnan i småskolan var Jenny Rahmberg, i folkskolan kantor Clas Hedrén, en mycket duktig lärare. Hade vi inte kommit till Sya, tror jag det hade varit dåligt beställt med mina kunskaper.

Far var inte helt nöjd med att det inte fanns någon jord till Hydingsberg. Genom en tillfällighet blev en jordlott, Bäck, som avsöndrats några år tidigare från Hydinge Storgård, till salu. Far köpte den. Till den hörde också några tunnland skog, där ris och grenar låg kvar sedan en tidigare avverkning. Det blev någonting för oss att ta vara på. Så många som kunde fick gå med Far till skogen och lägga ihop ris och grenar. Vi hade matsäck med, så tände Far en nying och kokade kaffe. ( Tänk om vi då hade haft något av de klädesplagg och skor, som finns i dagens läge. ) Roligt var det i alla fall. Snart nog köpte Far en ko till. Korna fick sedan Lisa och jag ta var sin och släppa på bete vid Bäck, när vi gick till skolan.

En höst var det fältmanöver i trakten. De hade sitt högkvartér vid Västergården i Hydinge. Alla mannarna stod uppställda på led på ladugårdsplan just som vi hade att passera, ledande varsin ko. Vägen över Backgården kunde vi inte ta, den var avstängd, för där gick tillfälligt betesdjur. Undra på att vi och korna såg förskräckta ut, när det inte fanns annan utväg än att passera rakt genom leden. Korna vägrade. Då fick de en knuff av några mannar. Sen var det stopp igen till nästa knuff. Lisa grät och slet i grimman och bedyrade, att hon aldrig skulle leda några kor mer. Det var nog inte lättare för Mor, som hemma från vårt fönster blev åsyna vittne till händelsen. Som väl var så varade inte manövern så många dagar.

Vår lilla kattunge Silvergrå växte och blev oss allt kärare. Hon följde oss barn som en hund, var vi gick.
Fars arbeten i Klockrike var avslutade. Nu hade han full gärning att ordna för ladugårdsbygget i Bäck. Timmer fälldes i vår skog, sågades och blev byggmaterial. Vi fick också samla mossa i skogen, som skulle bli till fyllning mellan stockarna.

År 1909 stod ladugården färdig. Arbetet med stugan hade påbörjats och kommit en god bit på väg. Alf hade fått sluta sin drängplats och fick gå Far till handa - väl behövligt.

Vintern 1910 - 11 var farbror Herman i Linköping ( Herman Jacobsson, målarmästare, gift med Fars syster Carolina ) jämte 2 gesäller sysselsatta med att måla och tapetsera huset. Det var inte alls lämpligt innan huset hunnit torka något så när. Men jag förstår att farbror H. var mån om att få vinterarbete, och Far tyckte väl att det var skönt att få det gjort och klart att flytta in. Vilket skedde första dagarna i mars 1911.
Att målningen skett innan virket var torrt, var ett stort misstag, som vi fick svida för länge. Det blev inte riktigt bra förrän centralvärme drogs in många år senare.

För ett par dar sen blev jag påmind om vårt gamla Klockrikehem. En kusin ville veta om jag kunde påminna mig, när farbror Edvard fått Skogelund färdigt för inflyttning. Jo, då. Inte i detalj, men en hel del minnen hade
jag : Innan de flyttade från Ekerum, var vi i vår familj bjudna dit en söndag. När jag var färdigklädd, så gick jag min vana trogen ut till mina vänner i fattigstugan ett tag. När jag kom hem var stugan tom. De behagade inte säga till mej när de gick. Detta skulle vara ett straff, för att jag så gärna ville springa där. Jag la mig i vaggan och grät en stund. Så gick jag ut till fattigstugan och berättade hur det var. De säger då : " Du hittar ju vägen dit. Spring efter dit ! " Jag funderade en stund, så kilade jag iväg. Då möter jag dem opp i Ekängen, på väg hem. Under en ek i hagen blev jag sittande för att begråta mitt öde. - Farbror Edvards flyttade kort därefter till Skogelund eller Slätta, som det också kallades.

När Gunnar kom till världen 1907, så fick jag med syskon vandra dit och vara där ett dygn. Vi låg på golvet i en rad i sängkammaren, som hörde till det nytillbyggda. Vi gästade i Skogelund några år senare, men hur vi färdades dit minns jag ej, bara att det var ett fruktansvärt åskväder på natten. Jag satt i ett hörn med den minste i famnen....................

Här slutar Jenny berätta.
Men fortsätt läsningen i Efterskriften